Jag har länge tänkt på hur jag ska börja och detta är det jag har kommit fram till.
Det känns lite som om detta är lite onödigt?
Min moster tyckte jag skulle ha den här bloggen som mitt bollplank. Men här får jag ju inga svar. Jag vet heller inte om jag vill ha några svar.

När jag fick beskedet att jag hade cancer, så stannade mitt liv. Min klocka stannade och jag såg inget ljus alls. Helt ärligt så ville jag bara dö på direkten. Thomas sa "Du är så stark" Men det är jag inte. Jag spelar stark. På utsidan är jag väldigt stark och tar allt med en klackspark, men inombords så skriker jag.

Det är vid såna här stunder man vet vilka ens riktiga vänner är. Jag har hittat två stycken som verkligen finns där. Sen är det även så att jag inte vill prata om det. Inte med någon person. När folk börjar ställa frågor, så byter jag samtalsämne, när folk vill veta hur det går, så byter jag också samtalsämne. Jag vill inte prata om det. Jag vill bara att alla släpper det och låter mig klara detta själv.

Om jag vill prata om det, så låt mig börja det samtalet. Jag vill inte bli påmind om detta. Jag vill helst bara krypa upp i mammas knä, lägga mig ner och sen att hon ska klappa mig på huvudet och säga att allting ska bli bra. Men nu kan inte min mamma hjälpa mig. Ingen kan hjälpa mig. Det är som Jessica sa "Du är mellan himmel och jord" Det är helt sant. Jag är någonstans där imellan.

Jag har en lång resa framför mig och den kommer jag att skriva ner här.